Portugallien

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Mon, 04 May 2009 17:55:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sun, 03 May 2009 23:43:00 +0000

AVRESA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sun, 03 May 2009 13:56:00 +0000

PETRI

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Thu, 08 Nov 2007 21:25:00 +0000

Kärleken finns inom dig, den försvinner inte med honom. Du valde att ge den till någon, du kan ge den bort igen. Två år tar det att komma över, om två år blir du kär igen. Det lovade Petri min boxningstränare. Jag tror honom.

POSTVALPARAISO

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Thu, 01 Nov 2007 22:52:00 +0000

Jag har packat upp några av banankartongerna nu. I ett nytt rum. Men jag är rädd att lukten ska försvinna.
Morgonen efter att jag kommit hem kunde jag inte öppna väskorna. Det kändes som ett brott att packa upp, ett svek att lägga kläderna i tvättmaskinen. I fickorna på min svarta jeanskjol låg sandkorn från Atacamöknen. Fläckarna på mina byxor var chilensk jord. Smuts, skit, snor och blod. Till slut ställde jag mig i duschen. Det värkte att skölja bort hans handavtryck från min hud, dammet från hårbotten, svetten från de sista dagarna tillsammans. Jag tvålade inte in mig, skrubbade inte. Det svarta under naglarna kunde vara spår av vad som helst underbart. Varje dag tittade jag noga på mina händer, efter några veckor hade det röda billiga nagellacket helt fallit av fingrarna, blåmärkena på smalbenen bleknat och försvunnit. Fickorna på min militärjacka ska jag aldrig aldrig tömma, det är min sista kompromiss. Där ligger små genomskinliga plastpapper i grönt, gult, rosa och orange; resterna av godisbitarna som lastbilschauffören gav oss på väg genom öknen. Han hade en enorm påse vid förarsätet. När jag vaknade hade Cristian ätit många fler än vad som är artigt. Ibland på tunnelbanan tar jag upp några plastpapper och tittar och luktar, ibland lägger jag bara handen på bröstet och känner hur det prasslar.
Cristian brukade stå länge med en sax framför spegeln i mitt badrum; göra olika miner och trimma mustaschen, men håret i nacken rörde han aldrig. Flako, hans bästa vän hade klippt frisyren, den där speciella frisyren, innan han dog.
När vi kom till flygplatsen hade jag den stora svenska ryggsäcken, pappas lilla rullvagn, tygväskan från Camara Lucida, Cristians sönderfallande portfölj som man ska ha viktiga papper i inlindad i en flygplanspåse, miniryggsäcken från Valparaisos överskottsbolag där de sålde nazipins och två fulla plastpåsar från vår matvaruaffär. Det sista jag såg var Cristian bakom avspärrningarna, i sin ljusblåa kavaj med laxrosa innerfoder, i min mjukiströja, mina Cheapmondayjeans, mina långkalsonger och min underställströja. Han satte på sig alla kläder som inte fick plats i väskorna och sov i dem många nätter. Under mig Anderna, stora vilande jättedjur. Jag försökte urskilja vägar i ökenlandskapet, försökte se bilar och små människor som väntade på att få lift. Men inget. Jag svor åt alla jävla européer, svor att jag skulle komma tillbaka, berätta för Cristian och Nati hur deras kontinent ser ut uppifrån.
På mitt golv står fortfarande en orörd väska. Pappas rullväska med alla papperslappar från Valparaiso. Flyers, snabba anteckningar, kartor söderut och norrut, vykort, festivalprogram, kondomförpackningar, kontaktkartor, bussbiljetter, punkfanzines, läkarkvitton och skolscheman.
Idag tog jag upp en fotobok, och lukten slog mig rakt i magen. Fukt, ohyra och tusentals snabba steg från fotoskolan på Plaza Echauren till torget där Cristian står och väntar på mig.

CALAMA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 14:37:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 14:35:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 14:33:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 14:27:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 14:22:00 +0000

PÅ CRISTINAS VANDRARHEM

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 13:37:00 +0000

RESAN TILL CALAMA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 21 Sep 2007 13:27:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sat, 09 Jun 2007 02:15:00 +0000

SISTA SKOLVECKAN

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sat, 09 Jun 2007 02:05:00 +0000

VATTENKRIG

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sat, 09 Jun 2007 02:03:00 +0000

PLAYA ANCHA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Wed, 30 May 2007 05:48:00 +0000

MÖHIPPA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Wed, 30 May 2007 04:31:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Wed, 30 May 2007 03:20:00 +0000

RENGO

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Wed, 30 May 2007 01:33:00 +0000

RESAN TILL DALEN MED EWA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Wed, 11 Apr 2007 18:35:00 +0000

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 06 Apr 2007 04:30:00 +0000

HEMMAFEST

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 06 Apr 2007 03:49:00 +0000

Cristians nya seconhandfynd

Niko och Anneli

Tidig morgon

Brigitta och Anneli

Annelis sista natt i huset, för den här gången

HEMMA HOS OSS

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Fri, 30 Mar 2007 05:58:00 +0000

RESAN TILL ARGENTINA

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sun, 25 Mar 2007 02:02:00 +0000

Brigitta och Kattis i Buenos Aires

Sergio i Mendoza

Brigitta på hostel

HEJ DÅ

noreply@blogger.com (Anna Persson) — Sun, 11 Mar 2007 21:52:00 +0000

Igår kväll sa Anneli till mig att livet handlar om att komma över förluster, att allt har sitt slut. En film pågår i genomsnitt inte mer än två timmar, sommaren blir höst, skolan slutar och klassen löses upp, en födelsedag räcker i tjugofyra timmar, blommor vissnar, förälskelser tynar bort, varje resa har sitt hemresedatum och vi ska alla dö en dag. Vi kommer att bli lämnade och vi kommer att lämna; mammor lever inte i evighet, kärleksrelationer kan ta slut och det har hänt att undulater rymmer från sina burar.
Från fönstret på vårt favoritcafé ser man ut på en gata som heter Almirante Montt. Calle Almirante Montt sträcker sig från plaza Hanibal Pinto, torget där alla dejter har sin början, svänger uppför kullen förbi allas våra hus, och slutar nära skolan med utsikt över hamnen, trafiken och horisonten.
Jag äter frukost och tittar ut på gatan med en gammal människas ögon. En som gått över mittlinjen, som inte längre har hela livet framför sig, utan snarare bakom sig. Som åttiosjuåriga Gerda på Mälteriets servicehus. När hon tittar ut genom sitt fönster ser hon inte personerna som faktiskt går där utanför, utan spöken och situationer som utspelat sig för länge sedan. Händelser som hon värmer med knutna händer innanför förklädet. Jag ser Cristian stå lutad mot kyrkomuren. Han rullar en cigg och väntar på mig. När jag kommer börjar han fåna sig och jag blir nervös och stirrar ner i marken. På vissa platser kan jag mönstret i gatustenarna utantill.
Jag ser gatan i gryningsljus under karnevalen. Eller egentligen ser jag inte gatan, utan ett jättelikt monster av dansande dödsföraktande ungdomar som ringlar sig uppför kullen. Luften vibrerar, alla super, killarna i dreadlocks står i en ring och spelar trummor. Snuten kommer och alla utom punkarna försvinner som kackerlackor när ljuset tänds, flaskorna viner i luften och krossas mot asfalten, tårgasen sticker i ögonen och bränner i halsen. Jag ser torsdagsnätter på väg hem från skolan. Med ena ögat öppet säger vi hej då i hörnet, syns imorgon. Jag ser mitt gamla hus där Pablo och Rodrigo fortfarande ligger och sover mitt på eftermiddagen. Linnea som släntrar över gatan i nattlinnet för att köpa cigg och lämna in pantfalskor och Brigitta pysslandes på sitt rum där det spökar för att en massmördare bodde där för hundra år sedan. Jag ser dom blöta hundarna slira runt i rännstenen, jagandes förbipasserande bilar den enda dagen då det regnade i Valparaiso.
Vid bordet bredvid mig på caféet sitter en familj från Santiago och äter storfrukost. Farmor och farfar, pappa, lillebror, mellanbror och storebror tonåringen med sin flickvän. Det är den äldste vid bordet som också verkar mest harmoniskt. Han har tunt vitt hår, beniga armar, hängiga kinder och pensionärsskor. Hakan och händerna darrar något. Medan dom andra är upptagna med att äta, tjafsa och räkna pengar, ser den äldre mannen mycket förälskat på sin hustru och iakttar barnbarnen. Jag undrar om han också förbereder sig för slutet.