Portugallien

2009-05-04T10:55:00.000-07:00

2009-05-03T16:43:00.000-07:00

AVRESA

2009-05-03T06:56:00.001-07:00

PETRI

2007-11-08T13:25:00.000-08:00

Kärleken finns inom dig, den försvinner inte med honom. Du valde att ge den till någon, du kan ge den bort igen. Två år tar det att komma över, om två år blir du kär igen. Det lovade Petri min boxningstränare. Jag tror honom.

POSTVALPARAISO

2007-11-01T15:52:00.000-07:00

Jag har packat upp några av banankartongerna nu. I ett nytt rum. Men jag är rädd att lukten ska försvinna.
Morgonen efter att jag kommit hem kunde jag inte öppna väskorna. Det kändes som ett brott att packa upp, ett svek att lägga kläderna i tvättmaskinen. I fickorna på min svarta jeanskjol låg sandkorn från Atacamöknen. Fläckarna på mina byxor var chilensk jord. Smuts, skit, snor och blod. Till slut ställde jag mig i duschen. Det värkte att skölja bort hans handavtryck från min hud, dammet från hårbotten, svetten från de sista dagarna tillsammans. Jag tvålade inte in mig, skrubbade inte. Det svarta under naglarna kunde vara spår av vad som helst underbart. Varje dag tittade jag noga på mina händer, efter några veckor hade det röda billiga nagellacket helt fallit av fingrarna, blåmärkena på smalbenen bleknat och försvunnit. Fickorna på min militärjacka ska jag aldrig aldrig tömma, det är min sista kompromiss. Där ligger små genomskinliga plastpapper i grönt, gult, rosa och orange; resterna av godisbitarna som lastbilschauffören gav oss på väg genom öknen. Han hade en enorm påse vid förarsätet. När jag vaknade hade Cristian ätit många fler än vad som är artigt. Ibland på tunnelbanan tar jag upp några plastpapper och tittar och luktar, ibland lägger jag bara handen på bröstet och känner hur det prasslar.
Cristian brukade stå länge med en sax framför spegeln i mitt badrum; göra olika miner och trimma mustaschen, men håret i nacken rörde han aldrig. Flako, hans bästa vän hade klippt frisyren, den där speciella frisyren, innan han dog.
När vi kom till flygplatsen hade jag den stora svenska ryggsäcken, pappas lilla rullvagn, tygväskan från Camara Lucida, Cristians sönderfallande portfölj som man ska ha viktiga papper i inlindad i en flygplanspåse, miniryggsäcken från Valparaisos överskottsbolag där de sålde nazipins och två fulla plastpåsar från vår matvaruaffär. Det sista jag såg var Cristian bakom avspärrningarna, i sin ljusblåa kavaj med laxrosa innerfoder, i min mjukiströja, mina Cheapmondayjeans, mina långkalsonger och min underställströja. Han satte på sig alla kläder som inte fick plats i väskorna och sov i dem många nätter. Under mig Anderna, stora vilande jättedjur. Jag försökte urskilja vägar i ökenlandskapet, försökte se bilar och små människor som väntade på att få lift. Men inget. Jag svor åt alla jävla européer, svor att jag skulle komma tillbaka, berätta för Cristian och Nati hur deras kontinent ser ut uppifrån.
På mitt golv står fortfarande en orörd väska. Pappas rullväska med alla papperslappar från Valparaiso. Flyers, snabba anteckningar, kartor söderut och norrut, vykort, festivalprogram, kondomförpackningar, kontaktkartor, bussbiljetter, punkfanzines, läkarkvitton och skolscheman.
Idag tog jag upp en fotobok, och lukten slog mig rakt i magen. Fukt, ohyra och tusentals snabba steg från fotoskolan på Plaza Echauren till torget där Cristian står och väntar på mig.

CALAMA

2007-09-21T07:37:00.000-07:00

2007-09-21T07:35:00.000-07:00

2007-09-21T07:33:00.000-07:00

2007-09-21T07:27:00.000-07:00

2007-09-21T07:22:00.000-07:00

PÅ CRISTINAS VANDRARHEM

2007-09-21T06:37:00.000-07:00

RESAN TILL CALAMA

2007-09-21T06:27:00.000-07:00

2007-06-08T19:15:00.000-07:00

SISTA SKOLVECKAN

2007-06-08T19:05:00.000-07:00

VATTENKRIG

2007-06-08T19:03:00.000-07:00

PLAYA ANCHA

2007-05-29T22:48:00.001-07:00

MÖHIPPA

2007-05-29T21:31:00.001-07:00

2007-05-29T20:20:00.000-07:00

RENGO

2007-05-29T18:33:00.000-07:00

RESAN TILL DALEN MED EWA

2007-04-11T11:35:00.000-07:00

2007-04-05T21:30:00.000-07:00

HEMMAFEST

2007-04-05T20:49:00.000-07:00

Cristians nya seconhandfynd

Niko och Anneli

Tidig morgon

Brigitta och Anneli

Annelis sista natt i huset, för den här gången

HEMMA HOS OSS

2007-03-29T22:58:00.000-07:00

RESAN TILL ARGENTINA

2007-03-24T19:02:00.000-07:00

Brigitta och Kattis i Buenos Aires

Sergio i Mendoza

Brigitta på hostel

HEJ DÅ

2007-03-11T14:52:00.000-07:00

Igår kväll sa Anneli till mig att livet handlar om att komma över förluster, att allt har sitt slut. En film pågår i genomsnitt inte mer än två timmar, sommaren blir höst, skolan slutar och klassen löses upp, en födelsedag räcker i tjugofyra timmar, blommor vissnar, förälskelser tynar bort, varje resa har sitt hemresedatum och vi ska alla dö en dag. Vi kommer att bli lämnade och vi kommer att lämna; mammor lever inte i evighet, kärleksrelationer kan ta slut och det har hänt att undulater rymmer från sina burar.
Från fönstret på vårt favoritcafé ser man ut på en gata som heter Almirante Montt. Calle Almirante Montt sträcker sig från plaza Hanibal Pinto, torget där alla dejter har sin början, svänger uppför kullen förbi allas våra hus, och slutar nära skolan med utsikt över hamnen, trafiken och horisonten.
Jag äter frukost och tittar ut på gatan med en gammal människas ögon. En som gått över mittlinjen, som inte längre har hela livet framför sig, utan snarare bakom sig. Som åttiosjuåriga Gerda på Mälteriets servicehus. När hon tittar ut genom sitt fönster ser hon inte personerna som faktiskt går där utanför, utan spöken och situationer som utspelat sig för länge sedan. Händelser som hon värmer med knutna händer innanför förklädet. Jag ser Cristian stå lutad mot kyrkomuren. Han rullar en cigg och väntar på mig. När jag kommer börjar han fåna sig och jag blir nervös och stirrar ner i marken. På vissa platser kan jag mönstret i gatustenarna utantill.
Jag ser gatan i gryningsljus under karnevalen. Eller egentligen ser jag inte gatan, utan ett jättelikt monster av dansande dödsföraktande ungdomar som ringlar sig uppför kullen. Luften vibrerar, alla super, killarna i dreadlocks står i en ring och spelar trummor. Snuten kommer och alla utom punkarna försvinner som kackerlackor när ljuset tänds, flaskorna viner i luften och krossas mot asfalten, tårgasen sticker i ögonen och bränner i halsen. Jag ser torsdagsnätter på väg hem från skolan. Med ena ögat öppet säger vi hej då i hörnet, syns imorgon. Jag ser mitt gamla hus där Pablo och Rodrigo fortfarande ligger och sover mitt på eftermiddagen. Linnea som släntrar över gatan i nattlinnet för att köpa cigg och lämna in pantfalskor och Brigitta pysslandes på sitt rum där det spökar för att en massmördare bodde där för hundra år sedan. Jag ser dom blöta hundarna slira runt i rännstenen, jagandes förbipasserande bilar den enda dagen då det regnade i Valparaiso.
Vid bordet bredvid mig på caféet sitter en familj från Santiago och äter storfrukost. Farmor och farfar, pappa, lillebror, mellanbror och storebror tonåringen med sin flickvän. Det är den äldste vid bordet som också verkar mest harmoniskt. Han har tunt vitt hår, beniga armar, hängiga kinder och pensionärsskor. Hakan och händerna darrar något. Medan dom andra är upptagna med att äta, tjafsa och räkna pengar, ser den äldre mannen mycket förälskat på sin hustru och iakttar barnbarnen. Jag undrar om han också förbereder sig för slutet.

2007-03-06T14:42:00.000-08:00

2007-03-06T14:22:00.000-08:00

HITTA REMEDIOS, DÖD ELLER LEVANDE

2007-03-06T10:36:00.000-08:00

- Vem i helvete har lämnat dörren öppen!
Remedios har rymt. Den lilla feta rashunden med korta ben, glänsande päls och ögon som en bedjande filmstjärna har sprungit bort. Mariano ringer och skäller ut alla som kan ha varit sist ut genom porten, smäller i dörrar och cyklar runt på stan med glasartad blick och en svidande klump i magen. Sist jag såg henne stod hon på bakbenen i köket och grävde bland soporna. Ingen har egentligen hopp om att få återse henne. Chilenare är tjyvar och tar för sig av allt som gatan har att erbjuda, så säger alla. Mariano själv, förutom att han älskar henne, hade stora planer för Remedios. Men hon lyckades aldrig bli på smällen. Inte som planerat. När det är månsken står hon på balkongen och ylar. Ett tag trodde dom att hon var mentalt gravid, att det var därför hon hade så stor mage och sov hela dagarna. Men när jag ser henne tänker jag alltid på Mary Wollstonecrafts pamflett "Till försvar för kvinnors rättigheter" från sent sjuttonhundratal, om överklassflickor instängda i sina hem. Utan arbetsuppgifter, utbildning eller stimulans och med enda uppgift att vara vacker och trevlig blir vilken människa, eller hund som helst outhärdlig. Remedios är gullig men outhärdlig.
Det finns inget ting som gett upphov till så många chilenska slangord som hunden. När jag frågade min vän varför svarade han kort; För att hunden är människans bästa vän. På vår gata bor en äldre man med vitt flottigt hår och hud som läder. Han brukar sova med sina kartonger och filtar innanför en ring av fem vaktande hundar. Kommer man för nära skäller dom och visar tänder.
Här på gatan hänger hundarna i gäng, och i ett och samma gäng finns inte en hund som liknar en annan. Men det dom har gemensamt är att alla är en blandning; ett schäferöra, labradorögon, taxben och en boxersvans. På mapucheindianernas språk mapudungun finns det ett ord för blandhunden; quiltro. I jämförelse med Remedios eller andra nervösa hemmahundar som passerar i koppel är quiltron väluppfostrad, socialt begåvad, lugn och tyst.
- Hon är tillbaka, Remedios är tillbaka!
Niko springer uppför trappan i pyjamas och täckjacka. Affisherna som dom klistrat upp i kvarteret fungerade. Rubrik; Bra kompensation, 50 000 pesos. Sedan; Denna hund är epileptisk och ägaren måste genast få henne tillbaka, utan sin medicin dör hon! Alltihop är naturligtvis lögn, och det förstod förmodligen även killen som ringde. Killen, eller "typen" som Niko och Mariano kallar honom jobbar i korvkiosken ett kvarter bort. Han hade lockat in Remedios, säkert med en korv för hon är besatt av att äta, och låst in henne i garaget. När Niko, som är ganska tanig men kär i Remedios kom fram ville typen på en gång ha sina femtiotusen pesos. Niko sa; Nej, är du galen, hunden har ju epelepsi och måste komma hem. Varpå typen stängde garagedörren om dem alla tre. Innan jag får mina pengar går ni ingenstans, röt typen. Niko, i sin pyjamas och lilaröda hår tog tag i Remedios och försökte knuffa upp dörren. Men istället för att ge Niko stryk gick typen med på att följa honom och hunden till dörren för att få betalt av ägaren; Mariano.
Nu halvligger dom alla på madrassen i Nikos rum, Remedios i mitten med allas händer på magen. Typen fick tjugotusen pesos, men vem vet om han kommer tillbaka någon natt och kräver oss på resten.

SMUTSEN

2007-03-05T09:48:00.000-08:00

Smutsen har börjat krypa in under huden. Varje gång jag går utanför dörren kommer illamåendet lite närmare. Jag har kräkts två gånger i Valparaiso. En onsdag var jag tvungen att hoppa av bussen på väg hem från skolan och kräkas bakom ett litet träd på trottoaren. Där låg redan två upprivna soppåsar och hundavföring, och männen i tidningsståndet bredvid verkade inte tycka att det var något märkvärdigt. De fortsatte prata och småäta och jag gick vidare hem.
Det började när jag flyttade ner från den glada kullen till stan. Min vän som redan bodde i kollektivet på stan förvarnade mig; Det är smutsigt, sa hon. Hunden kissar och bajsar inne. Och det är sant; Remedios som hon heter har ett eget inplastat rum där hon går på toa. Rummet ligger vägg i vägg med köket. Så när man vill hämta sig en frukt, koka te eller laga en pastasås bör man först hålla andan någon minut för att inte tappa matlusten.
På den glada kullen håller man rent. Husen renoveras och målas om, äter gör man på café eller restaurang och dricker det gör man på baren. Men det kostar att hålla smutsen borta. Flickvännen i huset där jag bodde visade mig en gång hur hon brukar städa. Först sopar du, sedan sätter du en svintoliknande trasa under foten och gnuggar, sopa igen, därefter skurar du med livsfarliga kemikalier, sedan på med golvputs för att stöta bort lopporna, putsa fram glansen, och till sist sprayar du alltihop med insektsdödande medel.
Men hemma hos mig på stan sopar vi bara, ibland. Den tredje natten i kollektivet vaknade jag av att det kittlade i ansiktet. Dagen innan hade jag förvånats av att golvet fläckvis var täckt av små fina insektsvingar. När jag tände lampan fick jag mitt svar. Från taket singlade resterna och i mina nytvättade lakan kröp små svarta maskar utan vingar.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig. Numera skakar jag lakanen från termiter varje morgon och plockar dom med pinsett från tangentbordet. Jag glömmer ofta bort doften av ammoniak och värmer mig med en filt från skolan trots att det går löss i klassen.
Från mitt fönster i hörnet mellan gatorna Independencia och Uruguay ser man loppmarknaden, torget och saluhallen. Under tidiga morgontimmar vibrerar fönsterrutorna av tyngden från lastbilar och under nätterna hör jag ibland glas som krossas och folk som pratar högt och sluddrigt. Det är härifrån grönsakerna, köttet och frukten köps till restaurangerna och småbutikerna uppe på glada kullen. Här äter folk på gatan; friterade empanadas, grillspett från torget, muffins och korvbröd med majonäs, avocado, tomat och korv. Fiskkroppar utan huvuden, köttslamsor och konstiga varelser från havet ligger upplagda i små stånd kring marknaden. Det är blandningen av mat, smuts, människolukter, härsket kött, rutten frukt och hundar som får kväljningarna att slå mot struplocket. En kvinna säljer meloner och gräver med pekfingret djupt i näsan. Killlen före mig i kioskkön har blodiga händer, svarta sorgekanter och en t-shirt stel av smuts. Han jobbar på slakteriet runt hörnet.

RESAN SÖDERUT

2007-02-10T12:54:00.000-08:00

VALPARAISO OM NATTEN

2007-02-09T15:02:00.000-08:00