Remedios har rymt. Den lilla feta rashunden med korta ben, glänsande päls och ögon som en bedjande filmstjärna har sprungit bort. Mariano ringer och skäller ut alla som kan ha varit sist ut genom porten, smäller i dörrar och cyklar runt på stan med glasartad blick och en svidande klump i magen. Sist jag såg henne stod hon på bakbenen i köket och grävde bland soporna. Ingen har egentligen hopp om att få återse henne. Chilenare är tjyvar och tar för sig av allt som gatan har att erbjuda, så säger alla. Mariano själv, förutom att han älskar henne, hade stora planer för Remedios. Men hon lyckades aldrig bli på smällen. Inte som planerat. När det är månsken står hon på balkongen och ylar. Ett tag trodde dom att hon var mentalt gravid, att det var därför hon hade så stor mage och sov hela dagarna. Men när jag ser henne tänker jag alltid på Mary Wollstonecrafts pamflett "Till försvar för kvinnors rättigheter" från sent sjuttonhundratal, om överklassflickor instängda i sina hem. Utan arbetsuppgifter, utbildning eller stimulans och med enda uppgift att vara vacker och trevlig blir vilken människa, eller hund som helst outhärdlig. Remedios är gullig men outhärdlig.
Det finns inget ting som gett upphov till så många chilenska slangord som hunden. När jag frågade min vän varför svarade han kort; För att hunden är människans bästa vän. På vår gata bor en äldre man med vitt flottigt hår och hud som läder. Han brukar sova med sina kartonger och filtar innanför en ring av fem vaktande hundar. Kommer man för nära skäller dom och visar tänder.
Här på gatan hänger hundarna i gäng, och i ett och samma gäng finns inte en hund som liknar en annan. Men det dom har gemensamt är att alla är en blandning; ett schäferöra, labradorögon, taxben och en boxersvans. På mapucheindianernas språk mapudungun finns det ett ord för blandhunden; quiltro. I jämförelse med Remedios eller andra nervösa hemmahundar som passerar i koppel är quiltron väluppfostrad, socialt begåvad, lugn och tyst.
- Hon är tillbaka, Remedios är tillbaka!
Niko springer uppför trappan i pyjamas och täckjacka. Affisherna som dom klistrat upp i kvarteret fungerade. Rubrik; Bra kompensation, 50 000 pesos. Sedan; Denna hund är epileptisk och ägaren måste genast få henne tillbaka, utan sin medicin dör hon! Alltihop är naturligtvis lögn, och det förstod förmodligen även killen som ringde. Killen, eller "typen" som Niko och Mariano kallar honom jobbar i korvkiosken ett kvarter bort. Han hade lockat in Remedios, säkert med en korv för hon är besatt av att äta, och låst in henne i garaget. När Niko, som är ganska tanig men kär i Remedios kom fram ville typen på en gång ha sina femtiotusen pesos. Niko sa; Nej, är du galen, hunden har ju epelepsi och måste komma hem. Varpå typen stängde garagedörren om dem alla tre. Innan jag får mina pengar går ni ingenstans, röt typen. Niko, i sin pyjamas och lilaröda hår tog tag i Remedios och försökte knuffa upp dörren. Men istället för att ge Niko stryk gick typen med på att följa honom och hunden till dörren för att få betalt av ägaren; Mariano.
Nu halvligger dom alla på madrassen i Nikos rum, Remedios i mitten med allas händer på magen. Typen fick tjugotusen pesos, men vem vet om han kommer tillbaka någon natt och kräver oss på resten.
No comments:
Post a Comment