SMUTSEN

Smutsen har börjat krypa in under huden. Varje gång jag går utanför dörren kommer illamåendet lite närmare. Jag har kräkts två gånger i Valparaiso. En onsdag var jag tvungen att hoppa av bussen på väg hem från skolan och kräkas bakom ett litet träd på trottoaren. Där låg redan två upprivna soppåsar och hundavföring, och männen i tidningsståndet bredvid verkade inte tycka att det var något märkvärdigt. De fortsatte prata och småäta och jag gick vidare hem.
Det började när jag flyttade ner från den glada kullen till stan. Min vän som redan bodde i kollektivet på stan förvarnade mig; Det är smutsigt, sa hon. Hunden kissar och bajsar inne. Och det är sant; Remedios som hon heter har ett eget inplastat rum där hon går på toa. Rummet ligger vägg i vägg med köket. Så när man vill hämta sig en frukt, koka te eller laga en pastasås bör man först hålla andan någon minut för att inte tappa matlusten.
På den glada kullen håller man rent. Husen renoveras och målas om, äter gör man på café eller restaurang och dricker det gör man på baren. Men det kostar att hålla smutsen borta. Flickvännen i huset där jag bodde visade mig en gång hur hon brukar städa. Först sopar du, sedan sätter du en svintoliknande trasa under foten och gnuggar, sopa igen, därefter skurar du med livsfarliga kemikalier, sedan på med golvputs för att stöta bort lopporna, putsa fram glansen, och till sist sprayar du alltihop med insektsdödande medel.
Men hemma hos mig på stan sopar vi bara, ibland. Den tredje natten i kollektivet vaknade jag av att det kittlade i ansiktet. Dagen innan hade jag förvånats av att golvet fläckvis var täckt av små fina insektsvingar. När jag tände lampan fick jag mitt svar. Från taket singlade resterna och i mina nytvättade lakan kröp små svarta maskar utan vingar.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig. Numera skakar jag lakanen från termiter varje morgon och plockar dom med pinsett från tangentbordet. Jag glömmer ofta bort doften av ammoniak och värmer mig med en filt från skolan trots att det går löss i klassen.
Från mitt fönster i hörnet mellan gatorna Independencia och Uruguay ser man loppmarknaden, torget och saluhallen. Under tidiga morgontimmar vibrerar fönsterrutorna av tyngden från lastbilar och under nätterna hör jag ibland glas som krossas och folk som pratar högt och sluddrigt. Det är härifrån grönsakerna, köttet och frukten köps till restaurangerna och småbutikerna uppe på glada kullen. Här äter folk på gatan; friterade empanadas, grillspett från torget, muffins och korvbröd med majonäs, avocado, tomat och korv. Fiskkroppar utan huvuden, köttslamsor och konstiga varelser från havet ligger upplagda i små stånd kring marknaden. Det är blandningen av mat, smuts, människolukter, härsket kött, rutten frukt och hundar som får kväljningarna att slå mot struplocket. En kvinna säljer meloner och gräver med pekfingret djupt i näsan. Killlen före mig i kioskkön har blodiga händer, svarta sorgekanter och en t-shirt stel av smuts. Han jobbar på slakteriet runt hörnet.