HEJ DÅ

Igår kväll sa Anneli till mig att livet handlar om att komma över förluster, att allt har sitt slut. En film pågår i genomsnitt inte mer än två timmar, sommaren blir höst, skolan slutar och klassen löses upp, en födelsedag räcker i tjugofyra timmar, blommor vissnar, förälskelser tynar bort, varje resa har sitt hemresedatum och vi ska alla dö en dag. Vi kommer att bli lämnade och vi kommer att lämna; mammor lever inte i evighet, kärleksrelationer kan ta slut och det har hänt att undulater rymmer från sina burar.
Från fönstret på vårt favoritcafé ser man ut på en gata som heter Almirante Montt. Calle Almirante Montt sträcker sig från plaza Hanibal Pinto, torget där alla dejter har sin början, svänger uppför kullen förbi allas våra hus, och slutar nära skolan med utsikt över hamnen, trafiken och horisonten.
Jag äter frukost och tittar ut på gatan med en gammal människas ögon. En som gått över mittlinjen, som inte längre har hela livet framför sig, utan snarare bakom sig. Som åttiosjuåriga Gerda på Mälteriets servicehus. När hon tittar ut genom sitt fönster ser hon inte personerna som faktiskt går där utanför, utan spöken och situationer som utspelat sig för länge sedan. Händelser som hon värmer med knutna händer innanför förklädet. Jag ser Cristian stå lutad mot kyrkomuren. Han rullar en cigg och väntar på mig. När jag kommer börjar han fåna sig och jag blir nervös och stirrar ner i marken. På vissa platser kan jag mönstret i gatustenarna utantill.
Jag ser gatan i gryningsljus under karnevalen. Eller egentligen ser jag inte gatan, utan ett jättelikt monster av dansande dödsföraktande ungdomar som ringlar sig uppför kullen. Luften vibrerar, alla super, killarna i dreadlocks står i en ring och spelar trummor. Snuten kommer och alla utom punkarna försvinner som kackerlackor när ljuset tänds, flaskorna viner i luften och krossas mot asfalten, tårgasen sticker i ögonen och bränner i halsen. Jag ser torsdagsnätter på väg hem från skolan. Med ena ögat öppet säger vi hej då i hörnet, syns imorgon. Jag ser mitt gamla hus där Pablo och Rodrigo fortfarande ligger och sover mitt på eftermiddagen. Linnea som släntrar över gatan i nattlinnet för att köpa cigg och lämna in pantfalskor och Brigitta pysslandes på sitt rum där det spökar för att en massmördare bodde där för hundra år sedan. Jag ser dom blöta hundarna slira runt i rännstenen, jagandes förbipasserande bilar den enda dagen då det regnade i Valparaiso.
Vid bordet bredvid mig på caféet sitter en familj från Santiago och äter storfrukost. Farmor och farfar, pappa, lillebror, mellanbror och storebror tonåringen med sin flickvän. Det är den äldste vid bordet som också verkar mest harmoniskt. Han har tunt vitt hår, beniga armar, hängiga kinder och pensionärsskor. Hakan och händerna darrar något. Medan dom andra är upptagna med att äta, tjafsa och räkna pengar, ser den äldre mannen mycket förälskat på sin hustru och iakttar barnbarnen. Jag undrar om han också förbereder sig för slutet.